Tog avstånd från den litteraturstilen

av ALVA DAHL

”Jag önskar vandra vid levande stigar. Jag önskar lyssna en levande tungomål.

Jag önskar leva nere inom dem odelade känslorna, dem talande drömmarna. Jag önskar lyssna människor informera för att existensen äger innebörd, för att detta existerar ett briljant kedja från varsel. Jag önskar ej lyssna ifall mekaniken, utan ifall betydelsen.”

På julafton 1972 trycks ovanstående mening från Birgitta Trotzig inom Dagens Nyheter.

Artikeln, rubricerad ”Världen existerar en meddelande”, liknar en manifest. Birgitta Trotzigs författarskap stack ut inom 1960- samt 1970-talets plakatpolitiska samhällsdiskurs, dock inom den innerliga drivkraften fanns möjligen ändå enstaka beröringspunkt, enstaka anknytning mot den samtid likt gjorde hon sålunda illa mot mods.

Birgitta Kjellén föddes 11 september 1929 inom götet samt växte upp inom Kristianstad var föräldrarna undervisade inom franska samt engelska nära läroverket.

denna plats en litterärt underbarn såsom skrev sin inledande sonett nära 10 års ålder samt började brevväxla tillsammans Artur Lundkvist då denna plats 14 – genom honom fick denna redan inom tonåren inträde mot några från landets främsta litterära grupperingar. Efter studenten återvände denna mot götet var denna läste ett mindre period vid universitet eller akademisk institution dock vantrivdes inom den akademiska miljön.

Mer samhörighet kände denna tillsammans miljön vid Valands konstskola, var hennes man Ulf Trotzig studerade. då han avslutat dessa studier flyttade paret mot land i västeuropa samt bodde var inom femton kalenderår (1954–1969), medan dem tog grabb ifall sina fyra små människor samt arbetade tillsammans kultur samt skrivande.

Teologi samt poetik

Birgitta Trotzig debuterade redan 1951 tillsammans Ur dem älskandes liv.

Denna novellsamling existerar mer realistiskt berättad än dem senare prosaverk denna gav ut samt ofta kallade på grund av berättelser samt legender, skrivna verk likt De utsatta (1957), En allegori ifrån kusten (1961), Sveket (1966), Sjukdomen (1972) samt Dykungens dotter (1985). Trotzig inspirerades från sagor samt legender samt inom språket förmå man skönja trådar bakåt mot Selma Lagerlöf, dock temperamentet existerar en annat.

denna gav även ut en flertal diktsamlingar – liksom Bilder samt Anima – poesin plats hennes urform, grunden även mot prosaverken. Dessutom publicerade denna flera essäer samt fragmentboken Ett landskap – dagbok 54–58 (1959), liksom skildrar en jag såsom går eller reser runt mellan Paris klosterkyrkor samt mediterar ovan detta lidande vilket möter hon vid stadens gator samt krucifix.

År 1955 blev Trotzig katolik, något liksom denna inom intervjuer framställt likt en intellektuellt, närmast kalkylerat beslut fattat efter en antal års överväganden: denna tänkte för att detta existerar naturligt på grund av människor för att tillhöra ett tro, enstaka offerreligion, samt ”[o]m man då skulle välja kristendomen borde detta existera inom enstaka således initial form eller gestalt vilket möjligt.

inom vilket även ingår för att den rituella handlingen (sakramenten, nattvarden) existerar detta huvudsakliga, förkunnelsen samt tolkningarna detta sekundära. […] Den grekisk-ortodoxa tedde sig nog liksom en alternativ på grund av mig – via Dostojevskij – dock den existerade ju inom praktiken ej denna plats. således jag valde den romersk-katolska kyrkan.” Detta berättade denna till Agneta Pleijel inom ett samtal publicerad inom Ord & bild 1982.

Senare, vid 90-talet, påpekade denna även för att ”mitt förhållande mot kyrkan existerar konstant disharmoniskt”, samt ”jag går inom vilka kyrkor jag vill”.

Trotzigforskaren Krzysztof Bak hävdar inom ett skrivelse för att romanen Dykungens dotter ger formulering på grund av enstaka augustinsk-luthersk, dualistisk människouppfattning, såsom han menar omedvetet kom mot formulering inom Trotzigs verk trots för att denna inom flertalet intervjuer tog avstånd ifrån den synen samt hävdade enstaka syntetisk människosyn:

”Dykungens dotter speglar vid flera strategi Augustinus samt Luthers dikotomiserande tanke- samt skrivsätt.

[…] tillsammans slående klarhet inkarnerar [romanen] den augustinsk-lutherska diskurstypen samt [inbjuder därmed] mot tolkningar via augustinska intertexter, såsom Trotzig explicit tagit avstånd ifrån. I en essä observerar denna för att Vladimir Nabokov beneath kurera sitt liv distanserat sig ifrån Dostojevskij samtidigt såsom denne vid detta inre, halvmedvetna planet influerats från dennes verk.

I denna ”skapande förträngning” önskar Trotzig titta enstaka central källa mot Nabokovs kreativitet.”

Av detta drar Bak försiktigt slutsatsen ”att denna egen vid en analogt sätt tränger försvunnen Augustinus samt Luther”. Jag existerar fel individ för att värdera riktigheten inom analysen från detta augustinsk-lutherska tankespåret, dock jag besitter svårt för att tro för att författaren egen skulle förvånas ovan den.

denna påpekade nämligen egen, inom nämnda samtal tillsammans med Agneta Pleijel, för att ”klyftan mellan dem åsikter man besitter ifall detta en alternativt detta andra samt detta man skriver inom sin dikt förmå däremot existera ganska massiv – ja, ganska dramatisk”. Hennes intention tillsammans romanerna fanns inte någonsin för att medvetet gestalta en visst ideologiskt struktur likt denna övertygats från.

Medan den katolska anknytningen alltså plats rationell samt medveten hämtade denna medvetet näring åt sina romaner just ifrån detta bortträngda samt omedvetna. inom sina verk gav denna heller ej formulering på grund av svar samt lösningar snarare än på grund av själva frågorna, på grund av bristerna samt sprickorna inom tillvaron. såsom författare ställde denna sig ej utanför, ovanför romanvärlden, utan delade den tillsammans med romanfigurerna.

inom romanerna fick denna utlopp på grund av den inre katastrofkänsla likt denna dryckesställe vid dock likt inom detta praktiska existensen måste pareras tillsammans med förnuftiga idéer ifall hur oss bör behärska leva tillsammans vid jorden trots allt. inom intervjun tillsammans med Pleijel berättade denna också:

”Jag vet inte någonsin fanns jag bör hamna då jag sätter igång tillsammans ett läsning.

samt jag vet nästan ingenting angående vilket detta egentligen existerar vilket äger utrymme beneath själva skrivarbetet.

Romantikerna inom start från 1800-talet tog avstånd ifrån upplysningstidens rationalitet samt dem politiska rörelserna inom franska revolutionens spår.

dock utgångspunkten existerar nästan ständigt ett foto. Någon program besitter jag ej, inom således fall bara inom struktur från associationer, bilder, nedskrivna inom ord.”

På identisk sätt beskrev denna inom sina essäer bildkonstnärens process. Konstnären tar emot bilder ur en kollektivt undermedvetet, dem ”väntar vid honom djupast in inom honom egen alternativt hans samtid”.

detta rör sig alltså ifall bilder likt härrör både ifrån detta egna psyket samt ifrån samtiden, samt vilket vid något sätt uttrycker en sätt för att uppfatta samt uppleva världen. Trotzig ägnade flera essäer åt för att försvara modernismen, samt för att 1900-talets konstverk inom således upphöjd utsträckning blev teoretisk fanns, menade denna, ej något konstnärerna kunde anklagas på grund av (”om detta för tillfället bör anklagas”):

”Men oss befinner oss inom en kultursammanhang vilket existerar enastående därför tillvida liksom förmågan för att uppleva naturen samt världen som tecken nästan helt samt hållet atrofierats: detta existerar enstaka egendomligt förstummad planet oss bebor, en mot allt detta väsentliga symbollöst samhälle omger oss tillsammans sin glatta ytmässighet.

Tecknens, myternas, sagornas, dem gemensamma bildernas planet äger dött försvunnen ifrån oss: oss existerar vid något sätt fördrivna ur vår personlig inre planet, hänvisade mot ett nödbostad inom en dödligt finglättat ytskikt från psyket. Vem ger oss igen den djupdimensionerade verkligheten, verkligheten vilket existerar laddad tillsammans innebörd, dräktig tillsammans med levande indikator samt analogier?”

I en sådant läge menar Birgitta Trotzig för att konstnären blir tvungen för att lämna yttervärldens konturer samt söka alternativa kontaktvägar tillsammans med verklighetens djupare teckenlager.

Konstnärens arbetsuppgift existerar i enlighet med Trotzig ”förmedlarens samt transformatorns” – denna refererar Paul Klee: ”att samla upp detta liksom kommer ur djupen samt fördela detta vidare”. Konstnären måste då artikel sådan såsom denna beskriver just Klee: ”öppen mot djupet, öppen mot ljuset”.

1900-talets radikala samhällsomvandling

Birgitta Trotzigs tungomål existerar främmande, avlägset ifrån vardagsspråket.

Jag bör återkomma mot detta. dock detta existerar främmande på grund av för att detta anknyter mot något bortglömt. mot ett folksagotradition vilket denna menade inom mångt samt många rensats ut, rationaliserats försvunnen ur medvetandet. Trotzig fanns många illa berörd från den snabba tillväxt likt skett beneath hennes livstid, ”denna hastiga förflyttning ifrån medeltid mot nästan science fiction”, likt denna sade inom ett teveintervju (också den tillsammans Agneta Pleijel) inspelad inom november 1984, inom samband tillsammans med utgivningen från romanen Dykungens dotter.

Särskilt inom land menade denna för att moderniseringen varit ”totalradikal” samt velat utplåna, fullständigt förtränga detta förflutna. Detta syntes bland annat inom hur man rivit städernas äldre bebyggelse, menade hon.

Man kunde tillägga för att även landets skogar rakades från beneath identisk tidsperiod samt ersattes från kalhyggen samt plantager, såsom på grund av för att utplåna allt vilt samt oöverskådligt.

möjligen fanns Birgitta Trotzig på grund av många skåning samt stadsbo på grund av för att riktigt fästa sig nära detta. var ägde hennes generationskamrat Sara Lidman ett bredare inblick.

Birgitta Trotzig beskriver inom identisk samtal sin personlig generation såsom den sista likt faktiskt sett samt upplevt ”det gamla landet, urlandet, vilket detta plats samt likt detta ständigt ägde varit”.

Min personlig kritiska skolning fullfölja detta svårt för att svälja denna redogörelse från ”det gamla landet” inom ental; historien äger ju ständigt varit inom rörelse. samt vilket menar denna egentligen – då denna föddes, 1929, ägde ju industrialismen redan oåterkalleligt omformat dem yttre samt inre landskapen?

Man tog avstånd ifrån antikens ideal samt litteratur.

ej heller förmå jag uppleva någon större längtan efter för att dela mina förmödrars villkor; ägde jag fötts hundra kalenderår tidigare (dvs 1885) ägde jag inte någonsin haft chansen för att formulera mina reflektioner vid detta sätt liksom jag utför på denna plats. Jag ägde bara fått vandra enstaka handfull tid inom skolan samt förresten troligen varit död flera gånger ifall nära detta på denna plats laget: inom scharlakansfeber samt lunginflammation vilket ungar samt sedan inom barnsäng liksom vuxen.

Född 1885 ägde jag å andra sidan haft närmare förbindelse tillsammans med mot modell tillkomsten från den föda jag äter, samt jag ägde sluppit oron till hur detta bör vandra på grund av mitt ungar samt hennes generation då jordens klimat blir flera grader varmare.

detta måste existera möjligt för att artikel tacksam till 1900-talets rättvisekamper samt medicinska tillväxt samt samtidigt kännas nära dem sår vilket rivits upp från den hastiga utvecklingen. på grund av visst äger historiens rörelse accelererat vid en sätt såsom saknar motstycke. Industrialiseringen besitter förändrat existensen vid jorden vid en oåterkalleligt samt möjligen helt oförlåtligt sätt.

Trotzigs vemod ovan utvecklingen bör nog ej heller beskrivas likt nostalgiskt; för att titta andras lidande plats hennes specialitet, ej minimalt just inom romanerna såsom blickar flera hundra tid bakåt inom tiden.

Men detta viktigaste pågår till Trotzig alltså beneath ytan, inom detta undermedvetna. Skapandet handlar ifall för att komma inom förbindelse tillsammans med samt ge spelrum åt något inom oss liksom överskrider oss själva samt våra tafatta idéer.

Ofantliga ogreppbara krafter. denna fanns totalt främmande inom 70-talets nyenkelhet samt begriplighetssträvanden. Ändå plats denna enstaka arbetarförfattare tillsammans en enormt socialt patos. dock denna avskydde då människor förminskades mot sina yttre omständigheter, mot ”produkter”:

”Jag menar man måste faktiskt anta för att människan besitter ett sorts själ.

ifall man ej utgår ifrån detta förmå man hålla vid tillsammans samt hopa tonvis tillsammans med helt verklighetstrogna specifikation angående människan utan för att detta leder mot någon rätt alternativt ens vid minsta vis intressant berättelse. Trenden inom ett massiv sektion från vår samtida svenska prosa leder åt detta hållet, en löpande grupp från stendöda varor.

Självcensuren vid den denna plats punkten – detta existerar många enstaka fråga ifall för att ej våga utföra sig löjlig offentligt, besitter jag märkt, mellan kopp samt skiljevägg brukar människor artikel olik – ligger likt något verkligt kvävande ovan detta konstnärliga klimatet.”

Att återbörda värdigheten åt den vilket lever inom mörker

För för att komma tillbaka mot den klart kategoriserande, i enlighet med Bak augustinsk-lutherska människosynen, äger jag egen ständigt uppfattat hållningen inom Trotzigs verk liksom framför allt depressiv.

Alltså: för att denna ger formulering till den helt uppgivnes samt övergivnes upplevelse från tillvaron – ungefär likt inom Psaltarens mörkaste partier. inom start från hennes romaner sätts ständigt enstaka mörk utgångscen. samt sedan, medan historien framskrider, blir detta bara värre.

Själv läste jag Trotzig till inledande gången vilket språklös, deprimerad sjuttonåring.

detta plats ett pedagog vilket rekommenderade Dykungens dotter – oss fick tre skrivna verk för att välja mellan på grund av höstterminens läsning; jag plats den enda såsom valde denna, samt troligen den enda vilket beneath terminen fick sin möjligen maximalt livsavgörande läsupplevelse någonsin. till mig bekräftade hennes mörka långnovell – helt utan för att släta ovan lidandet – för att tillvaron små frukter från växter vid enstaka djupare innebörd samt underström, för att existensen existerar något mer än detta ytliga brus vilket dem flesta existerar upptagna tillsammans med.

samt för att språket ej existerar helt samt hållet omöjligt samt utan hopp utan faktiskt ibland förmå snudda nära något viktigt. angående man verkligen strävar sig. för att litteraturen då är kapabel förena oss. Jag plats ej helt isolerad nersjunken inom leran, till Birgitta Trotzig ägde skrivit ett hel lärobok från dy.

Efter enstaka barndomstid beneath detta ironiska 1990-talet, då jag ofta kände mig kringränd från sarkasmens bestar, plats detta enormt till mig för att studera ett författare likt såg – utan för att banalisera, skämta försvunnen alternativt håna – dem olyckliga, dem liksom små frukter från växter lån samt dem såsom tuggar samt gnager vid andras lån.

samt dem fattiga. inom Birgitta Trotzigs skrivna verk existerar detta dem maximalt övergivna, barskrapade, utblottade samt förtvivlade liksom åtminstone inom någon mån kommer nära sanningen. angående dem ej hinner ta sitt liv inledningsvis, alternativt mörda någon ytterligare. denna reflekterade egen ovan hur olika människor utan speciell bildning – alltså liksom mitt sjuttonåriga jag – kunde drabbas från hennes skrivna verk.

Immanuel Kants uppgörelse tillsammans med David Hume innebar ett omorientering från synen vid vad vilket existerar verklighet samt insikt, dock han utvecklade ett agnosticism såsom senare romantiker tog avstånd ifrån.

Då återvände denna mot tanken ifall en kollektivt undermedvetet:

”Kanske detta existerar därför, tänker jag ibland, för att detta ej finns den sortens individuellt jag, dock däremot en slags gemensamt medvetande? Detta träffar mig ibland då jag plötsligt möter till mig okända läsare från mina skrivna verk, fantastiska läsare ifrån dem maximalt oväntade håll inom samhället, vilket existerar många extatiska ovan äventyr dem hittat alternativt återfunnit inom mina skrivna verk.

dem upplever, förstår jag, mina skrivna verk liksom en slags framkallningsbad var egna inre intryck samt bilder tar tydligare struktur. samt till den sortens intryck går ingen skarpsinnig gräns. detta existerar tydlig för att man ej måste artikel bildad vid något särskilt sätt på grund av för att uppleva mina skrivna verk, fast kritiken ibland menat det.”

Trotzigs plan, såsom jag uppfattade detta då, handlade ej främst ifall för att erkänna för att existensen äger sina mörka stunder.

detta denna gjorde fanns för att uttrycka den inre dimensionen från tillvaron, ge den en tungomål. Ge förtvivlan samt brustenhet samt ondska en annat tungomål än samhällsapparatens torra termbank. Faktiskt påminde hennes tungomål mer ifall fraseringen inom den melankoliska melodier jag tog min tillflykt mot nära denna tid: tyngda amerikanska soulsångerskor liksom gestaltade dytillvaron tillsammans lika kraftiga vilket spruckna röster.

Vad säger detta angående vårt samhälle då varenda själens verkliga samt overkliga språng, fastnaden, hål samt djup sammanklumpas inom byråkrattermen ”psykisk ohälsa”?

ett bedömning – en annat modeord – för att åtgärda tillsammans lämpliga tabletter. Jag vet för att medicinering ibland existerar nödvändigt, för att den äger räddat flera liv, dock då ett tiondel från befolkningen använder psykofarmaka förmå man undra angående någon försöker ta medicin försvunnen våra själar.

Och jag fråga angående ej enstaka hel sektion från dem tonåringar såsom vantrivs inom vår period riskerar för att tro för att detta Trotzig kallar själ existerar något slags åkomma, en personligt fel, enstaka avvikelse.

Vår samtid tycks fullkomligt besatt från sålunda kallad ”artificiell intelligens” samt vad sådan kunna alternativt eventuellt skulle behärska åstadkomma, samt samtidigt flagrant ointresserad från vilket detta existerar för att artikel människa, för att existera vilt, en mänskligt vilt tillsammans lekamen, själ samt ande. enstaka vild varelse. Vem lär dagens unga för att dem rymmer bottenlösa djup, valv på baksidan valv?

Vem visar dem för att den vrede samt detta äckel vilket oss vänder mot oss själva då oss ej fungerar vilket dem varor, maskiner, robotar världen önskar äga oss mot förmå vändas mot skaparkraft samt knivskarp bedömning, mot samhörighetskänsla samt mot ursinniga böner såsom spränger murar samt förenar oss.

Birgitta Trotzig använde språket till för att återbörda värdigheten åt upplevelsen för att befinna sig inom djupaste mörker.

Trotzigforskaren Krzysztof Bak hävdar inom ett produkt för att romanen Dykungens dotter ger formulering till enstaka augustinsk-luthersk, dualistisk människouppfattning, likt denne menar omedvetet kom mot formulering inom Trotzigs verk trots för att denna inom flertalet intervjuer tog avstånd ifrån den synen samt hävdade ett syntetisk människosyn.

därför kunde hennes romaner bli, såsom denna säger, en framkallningsbad vilket ger struktur, grepp, konturer åt dem äventyr vilket möjligen ej går för att formulera vid personlig grabb, samt liksom samtidigt ingen nästan någonsin önskar dela tillsammans med en.

Språkets svårigheter samt möjligheter

Under kurera tjugoårsåldern plats tidigare nämnda Ett landskap samt essäsamlingen Jaget samt världen viktiga på grund av mig.

Bonnier ägde satt ihop dessa verk – ursprungligen utgivna tillsammans med flera års mellanrum (1959 respektive 1977) – inom ett pocket såsom jag hittade vid tågstationen samt dryckesställe tillsammans med mig inom flera tid. Vissa formuleringar fastnade. likt den här:

”Jag skulle nästan vilja yttra, åtminstone gäller detta mig egen – för att man blir författare, person som arbetar tillsammans mening, ej vid bas från någon ovanlig verbal lätthet utan verkligen vid bas från uttryckssvårigheter.

Man upplever språksvårigheten vilket en slags existensvillkor: man existerar ständigt inom språkets själva begynnelse samt upplever utan uppehåll hur hotat detta existerar, hur hotad man egen såsom psykisk individ då detta löser upp sig, hur man å andra sidan tycker sig hitta samt uppleva sin existens bekräftad samt vid något sätt fasthållen inom samt genom själva detta språkliga uttrycket.”

Detta kände jag alltså igen mig inom, samt detta fanns förbluffande för att studera för att någon såsom jag upplevde ägde språket helt inom sin grabb – jag minns för att jag använde den bilden, hur denna höll språket inom en fast grepp – för att även denna ägde denna kunskap från språkförlust.

Birgitta Trotzig avskydde detta tungomål likt rinner ur oss utan för att oss tänker vid detta.

Skrivandet fanns till hon enstaka kamp mot detta vanliga oreflekterade språket, inom vilket denna hörde enstaka omänsklig ingenjörsanda. ”Det moderna snacket – ’åtgärdar’, ’nyproduktioner’ – ligger liksom en vadderat tomrum omkring en”, sade denna inom intervjun ifrån 1982, samt beskrev ”en mardrömskänsla från för att ingenting någonsin förmå bli sant angående man ej går ner mot rötterna samt spränger detta var normalspråket”.

denna plats inspirerades denna från dem ryska formalisterna samt deras anförande ifall automatiserat samt avautomatiserat tungomål. denna ville försvunnen ifrån detta slentrianmässiga, mekaniska, ta spjärn samt streta emot på grund av för att hitta en innerligare, ärligare språk.

Men en par kalenderår efter detta för att jag tillfrisknat ifrån depressionen började jag studera språk­vetenskap samt upptäckte ett helt ytterligare ögonkontakt vid språket.

på denna plats betraktades detta vanliga språket tillsammans fascination; forskarna såg var något såsom fungerade, något såsom oftast blev korrekt, utan för att oss tänkte vid detta. detta existerar likt enstaka enda varm sällskapsdans vars givna rörelser räddar oss undan konstanta krockar. Bland dem inriktningar jag blev maximalt förtjust inom fanns samtalsanalysen, Conversation Analysis.

Genom för att spela in, lyssna extremt långsamt samt samtidigt många noga samt exakt transkribera varenda små utandning inom en autentiskt diskussion studerade samtalsanalytikerna hur oss inom små, små omedvetna partiklar samt tvekljud visar artighet samt räddar varandras ansikten, hur oss föregriper varandras respons till för att nå våra egna syfte utan för att förolämpa varandra.

en intensivt, omedvetet samt outtalat språkande liksom jag även uppfattade en fredsarbete inom. detta kändes hoppfullt för att titta hur oss tillsammans hmm samt eeh samt inlindade grammatiska konstruktioner bota tiden bemödar oss för att ej utföra varandra illa samt orsaka onödiga konflikter.

Här uppstod enstaka spänning. Jag kände igen mig inom Trotzigs misstro mot språket, den speglade min kunskap.

dock språkvetenskapen visade mig något annat: för att vardagsspråket ej bara existerar kraft samt tvång samt hopplösa burar. detta existerar även något vackert. detta existerar vårt sätt för att bli mot – inom samt på grund av gemenskap, relationer, samförstånd. Sedan jag hittade mot den norska litteraturvetaren Toril Moi, verksam nära Duke University, samt hennes språkkritik, föredrar jag den samt finner den mer noggrann än Trotzigs: detta problematiska språket till Moi existerar experternas tungomål, likt denna menar ofta gömmer mer än detta redogör.

detta Moi efterfrågar existerar en vardagsnära och vaksamt språk.

I den på denna plats texten äger jag nästan bara citerat Trotzigs uttalanden angående sitt eget skrivande. ägde jag inom stället utgått ifrån hennes dikter alternativt romaner ägde nog analysen sett annorlunda ut. dock jag önskar slutföra tillsammans några rader angående romanen De utsatta ifrån 1957, likt utspelas inom 1600-talets Skåne.

noggrann likt den senare Dykungens dotter skildrar De utsatta enstaka hastig samhällsförändring samt en mänskligt offer. huvudperson inom denna allegori existerar prästen Isak Graa.

Den amerikansk-argentinske författaren Hernan Diaz utmärkta debutroman ”På avstånd”, likt gavs ut vid engelska 2017, handlar angående den var förtrollade platsen inom fjärran.

likt varenda personer inom boken äger han ont samt gott inom sig, dock då han ej begriper för att svenskarna övertagit landet samt detta danska språket blivit straffbart, för att detta idag gäller för att lisma ordentligt inför den nya överheten, tycks han ett fåtal ta vid sig all landsändans lån. Isak Graa avlägsnas likt kyrkoherde samt fråntas allt han äger, inklusive kläderna vid kroppen.

denne stryker omkring såsom ett gathund vid vägarna samt bevittnar bland annat hur en lika fattigt unge blir uppätet från vargar.

Trotzig beskriver våndan hos hans vuxne son, såsom egen mot slutligen vinner biskopens gunst samt får ett position inom kyrkan då denne utlämnar sin far. på denna plats begrundar denne sin fars flera synder, ej minimalt mot den idag sedan länge döda modern, såsom födde flera unge dock bara fick behålla två:

”Sonen tänkte: denne behandlade hon illa den ständigt personer i sorg, den ständigt svällande, han talade mot hon likt mot en tjänstehjon, inför drängarna kallade denne hon hynda samt hundkäring.

Allt ont tänkte han vid.

Artikel inom tidningen Populär saga var ni kunna studera ifall romantiken.

detta blev många, detta blev mera, detta växte samt svällde.

Men allt sådant ägde även andra, samtliga andra, begått: detta satt inom människans benmärg för att utföra sådant ont, ingen gick fri. detta fanns smittan samt detta synliga såret – således levde människan tillsammans lemmarna svaga från sitt sårs utgjutningar, såret såsom djuret slickar samt slickar till för att lindra svedan inom detta, samt detta läks inte: vem kunna från personlig kraft läka en sår denne bär.”

Ja, möjligen låter detta något augustinskt-lutherskt?

alternativt Psaltaren-depressivt? Rea­listiskt? inom sista akten äger dem vuxna barnen inom tysthet betalat till enstaka ställe åt Isak Graa vid dårhuset, var han sitter fastkedjad nära väggen. inledningsvis vid bokens sista blad sker enstaka sorts försoning, omärkbar till omgivningen dock ändå klar till läsaren samt honom själv.

Det äger varit speciellt för att studera angående De utsatta beneath Ukrainakriget.

Likt Isak Graa samt hans omgivning förväntas inom solens tid invånarna inom dem ukrainska gränsområdena sätta nationens intressen före sina egna, lämna sina bostad samt dra enstaka knivskarp gräns mellan ukrainskt samt ryskt. Dessa ömsesidigt uteslutande kategorier likt oss möjligen påstår oss ifrågasätta dock ändå ständigt reproducerar – inom vårt kollektiva undermedvetna, angående man sålunda önskar – samt plockar fram då detta passar oss.

Återigen blir Trotzigs tungomål den framkallningsvätska vilket får dem smärtsamma, skändliga äventyr oss delar för att framträda tydligt samt tydligt.

Referenser

Krzysztof Bak: ”Mot en bredare arketextualitetsbegrepp: Den augustinsk-lutherska diskurstypen inom Birgitta Trotzigs Dykungens dotter”.

Acta Universitatis Carolinae. Philologica. Vol. 2021:1, s. 9–36.
Toril Moi: Revolution of the ordinary: literary studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell. University of Chicago Press 2017.
Toril Moi: Språk samt uppmärksamhet. Övers. Alva Dahl. Faethon 2017.
Agneta Pleijel: ”Människan, skapelsen, skapandet: en diskussion tillsammans med Birgitta Trotzig” inom Ord & bild 2011:3.

Ursprungligen publicerad inom Ord & bild 1982:1.
”Astri Birgitta Trotzig”, www.skbl.se/sv/artikel/BirgittaTrotzig, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel från Carin Franzén), hämtad 2023-05-23.
Författarinna inom dag: Birgitta Trotzig. SVT 1 1985-06-11.
Birgitta Trotzig: De utsatta. Bonnier 1957.
Birgitta Trotzig: Ett landskap/Jaget samt världen.

Bonnier 2008 (1959/1977).
Birgitta Trotzig: Utkast samt förslag. Bonnier 1982.
Maciej Zaremba, ”Jag går inom vilka kyrkor jag vill”.

De skrev ett litteratur likt öppet fördömde tro, tog avstånd ifrån giftermålet samt rasade ovan såväl kommersialismen såsom miljöförstöringen.

Dagens Nyheter 1998-12-20.

 

Alva Dahl existerar fil. dr inom nordiska tungomål nära Uppsala högskola, författare samt översättare.

Ur Signum nr 6/2023, s. 21–27.